Här är skylten som totalförbjöds i Sverige. Om den hade varit kvar hade helt andra förutsättningar gällt på svenska vägar. Men skylten finns kvar på ett minst ställe i Sverige.
I dag kryllar vägarna av fartkameror och hastighetsgränserna sänks ständigt. Men det fanns en tid då Sverige var bilisternas förlovade land – ett gigantiskt “Autobahn” där staten litade blint på förarnas eget omdöme. Här är den dramatiska historien om hur den svenska fria farten föddes, skördade offer och till slut gick i graven tillsammans med skylten du ser här ovan.
Det är svårt att greppa i dag, men för bara 59 år sedan kunde du trycka gasen i botten på de svenska landsvägarna med lagen på din sida. Historien tar sin början 1930. Bilen var fortfarande en relativ nymodighet och cirka 100 000 fordon rullade på grus och knagglig asfalt. Riksdagen kände att man var tvungen att ta tag i den debatterade “hastighetsfrågan”. Ska vi införa en gräns på 55 eller kanske 65 km/h?
Svaret från politikerna blev något helt annat: De bestämde sig för att fullt ut lita på förarna. Kungliga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Vägverkets föregångare) klubbade igenom fri hastighet på de svenska landsvägarna. Den enda regeln man behövde förhålla sig till var att man inte fick köra fortare än att man kunde stanna inom den sträcka man kunde överblicka.
Fria fartens guldålder – även i städerna
Sex år senare, 1936, var fartdrömmen total. Då utökades den fria hastigheten till att gälla även inne i tättbebyggda områden. Staten hade till och med röstat nej till kravet på att bilar ens skulle behöva vara utrustade med hastighetsmätare. Varför mäta farten när den är fri?
Logiken var glasklar bland dåtidens makthavare:
– Om bilförarna äro mogna att köra med fri hastighet och med sunt förnuft och ansvarskänsla ute på landsvägarna, då äro de väl mogna att göra det även i städerna, anförde riksdagsledamot Åke Hassler i debatten.
Efter andra världskriget exploderade antalet bilar i Sverige. Framåt slutet av 1950-talet rullade över en miljon fordon i landet. Det tvingade visserligen fram en hastighetsgräns på 50 km/h i städerna, men utanför stadsgränsen levde den fria farten vidare. År 1951 introducerades den mytomspunna trafikskylten “Hastighetsbegränsning upphör” – den svenska motsvarigheten till tyska Autobahns fri fart-skylt. Skillnaden var att den i Sverige inte bara satt på motorvägar, utan lite varstans på vanliga landsvägar.
Blodbadet som tvingade fram en gräns
Men baksidan av den gränslösa farten blev snabbt brutal. Trots sänkt fart i tätorterna fortsatte olyckorna att öka katastrofalt ute på landsvägarna. I september 1960 nåddes en fruktansvärd milstolpe när 121 personer dog i den svenska trafiken under en och samma månad.
Katastrofen fick kommunikationsminister Gösta Skoglund att dra i handbromsen:
– Dagens situation är så allvarlig att extraordinära åtgärder måste vidtagas, sa kommunikationsminister Gösta Skoglund 1960.
Mellan den 22 december 1960 och 9 januari 1961 genomfördes ett radikalt test: en tillfällig 80-gräns infördes över hela landet, stenhårt övervakad av 1 500 poliser. Resultatet var häpnadsväckande. Endast 19 personer dog under perioden, en massiv minskning jämfört med 51 döda året innan. Beviset fanns nu svart på vitt – hastighetsgränser räddade liv.
Dagen H – den perfekta täckmanteln
Under 60-talet fortsatte politikerna att testa tillfälliga hastighetsgränser under storhelger, och 1965 infördes obligatorisk bilbesiktning. Men det var Högertrafikomläggningen (Dagen H) den 3 september 1967 som blev den perfekta täckmanteln för att döda den fria farten för gott.
För att underlätta det livsfarliga bytet från vänster- till högertrafik infördes en ny uppsättning “tillfälliga” hastighetsgränser. Haken? Gränserna gällde “tills vidare”. Det tillfälliga blev permanent, och i tysthet började den älskade fri fart-skylten plockas ner över hela Sverige. Dödsstöten var ett faktum.
– Priset för fri fart blir alldeles för högt, sa dåvarande kommunikationsminister Olof Palme 1967.
Det sista 130 km/h-experimentet
År 1968 gjorde staten ett sista, kortlivat försök att släppa på tyglarna. Under en period testade man att tillåta 90 km/h på landsvägar, 110 km/h på bättre vägar och hisnande 130 km/h på motorvägarna. Experimentet stoppades dock blixtsnabbt efter en våg av nya, allvarliga olyckor.
År 1971 stängdes dörren för gott. Regeringen klubbade igenom att Sverige enbart skulle ha 70-, 90- och 110-vägar.
– Nu hoppas vi få en indelning som trafikanterna tycker är meningsfull, sa kommunikationsminister Bengt Norling.
Den 1 januari 1970 ströks fri fart-skylten officiellt ur det svenska regelverket. I dag lever den svenska Autobahn-eran endast kvar i historieböckerna – och som en bleknad, kvarglömd spökskylt i Vuollerim som nyligen uppmärksammades på Facebook. Men testa inte att följa dess gamla budskap, det lär stå dig dyrt.
LÄS MER:
William Karlsson är examinerad journalist och har bland annat arbetat på Sveriges Radio och Sörmlands Nyheter.
