Kommer även nästa Ferrari att väcka samma förtjusning som en ny dammsugare med design från iPhone? Bränsleupprorets Peder Blohm Bokenhielm är orolig för de riktiga bilarnas framtid.
En ljusblå fyrdörrars elbil, formgiven med hjälp av mannen bakom iPhone. Ferrari Luce ska visa vägen framåt. Själv längtar jag tillbaka till en röd F40 – och undrar när världens mest åtråvärda sportbilsmärke började tappa sin själ.
Jag tittar på Ferrari Luce och försöker hitta det. Det där som får en att stanna upp. Glömmer vad man höll på med. Börjar studera en luftöppning, en skärm eller linjen mellan taket och bakhjulen. Jag ser fyra dörrar och plats för fem. Jag förstår att bilen är snabb. Jag förstår att det ligger mycket ingenjörskonst bakom den. Men jag hittar inte bilen jag drömmer om.
Vid premiären i Rom visades Luce i flera färger, däribland ljusblått. Färgen är förstås inte problemet; en Ferrari behöver inte vara röd. Men tillsammans med formen förstärker den min känsla av att titta på något som ligger långt från den Ferrari jag har i huvudet. Men när man visar bilen utan den klassiska Corsa Rosso färgen i olika pastellfärger känns det nästan som man tar avstånd från Ferrari.
För mig har namnet alltid betytt en tvättäkta sportbil. Låg kaross, en motor med temperament och ett ljud som får samtalet att avstanna när bilen passerar. Nu står jag inför en bil som jag måste försöka övertyga mig själv om hör hemma i den drömmen.
Bakom Luces design finns namn som för tankarna till en helt annan sorts teknik. Ferrari har samarbetat med LoveFrom, designkollektivet med Jony Ive och Marc Newson. Ive är Apples tidigare designchef och en central person bakom iPhones design.
Det är en imponerande meritlista. Men när jag ser Luce undrar jag om det formspråk som får mig att uppskatta en telefon också är det som får mig att längta efter en Ferrari. När bilen presenterades i maj blev mottagandet omstritt. Reuters rapporterade om hård kritik i sociala medier, där den bland annat jämfördes med Fiat Multipla. Ferraris tidigare ordförande Luca di Montezemolo uppmanade enligt rapporteringen till att den stegrande hästen skulle tas bort från bilen.
För en del Ferrariälskare måste Luce ha känts som en lavett. När man älskar ett bilmärke är emblemet ett löfte. Och när bilen inte längre motsvarar det löftet hjälper det föga att någon pekar på accelerationstiden. Kupén gör mig inte mindre förbryllad.
Instrumentbrädan ser för mina ögon ut som om en Toyota Celica från 1970-talet och en iPad har mötts i en febrig svampdröm. Cockpitliknande strömbrytare, digitala instrument blandade med analoga och led-skärmar trängs om uppmärksamheten.
Jag uppskattar att man behållit fysiska reglage. Men helheten blir en salig blandning av retro och framtid. Det tragiska? Trots denna röra är kupén, i mina ögon, det bästa med hela bilen. Sedan tittar jag på karossen igen och börjar nästan längta tillbaka till instrumentbrädan.
Att döpa bilen till Luce – italienska för ljus – känns i det läget som ett utslag av storhetsvansinne. Ferrari vill lysa upp framtiden. Själv ser jag ett mörkt kapitel i märkets historia. För att förstå vad jag saknar behöver vi gå tillbaka till F40.
Se på den. Den låga nosen, luftintagen, den stora vingen. Ingenting med den är blygt. Ändå finns en självklarhet i formen. Jag behöver aldrig fråga mig vilket märke den tillhör eller vad den vill vara.
Under karossen finns en dubbelturbomatad V8. En motor som hörs, känns och tar plats i upplevelsen. Att titta på en F40 är en sak. Att höra den är ytterligare en anledning att stå kvar.
288 GTO väcker samma sorts längtan. Mer återhållsam i uttrycket, men med proportioner och detaljer som får blicken att dröja sig kvar. Jag vill gå ett varv till runt den. Sedan ett till.
Jag kan beundra hur dagens ingenjörer flyttar gränserna. Men inga nya prestandasiffror har lyckats flytta F40 från platsen den har i min fantasi.
Sedan kommer F80. Här borde åtminstone ljudet kunna återställa ordningen. Utseendet lovar något våldsamt. En bil som ser ut så där får mig att vänta på ett motorljud som motsvarar synintrycket. Men när F80 visades på Imola blev det dämpade ljudet en besvikelse för en del entusiaster. Även Carup rapporterade om reaktionerna.
Provkörningar beskriver en annan ljudupplevelse inne i kupén än utanför. Det kan mycket väl vara en fantastisk bil att köra. Men även vi som står vid sidan av vägen har en relation till Ferrari. Många bilintressen har börjat med att någon vänt sig om efter ett motorljud.
Motorn har varit en del av föreställningen. Vad händer när den nästan försvinner ur åskådarnas upplevelse? Det väcker en större oro hos mig. Vad ska nästa generation få att drömma om? Ska en ny Ferrari väcka samma sorts förtjusning som lanseringen av en ny dammsugare?
Titta på våra mobiltelefoner. De flesta har mer eller mindre samma grundform. Är det dit bilarna också är på väg? Olika emblem på produkter som blir allt svårare att skilja åt?
Jag saknar personligheten. En Volvo Amazon med jalusi i bakrutan. En höjd Jeep med extraljus och krom. En gammal Dodge Charger på American Racing-fälgar, med en råhet som nästan gick att känna genom plåten.
De bilarna berättade något om sina ägare. Någon hade valt, skruvat, höjt och förändrat. Ibland smakfullt, ibland fullständigt vansinnigt. Men sällan likgiltigt.
Ferrari har förstås rätt att utvecklas. Märket kan inte bygga F40 om och om igen. Jag kräver inte att framtidens bilar ska se ut som gårdagens. Jag vill att de ska ge oss nya anledningar att vända oss om.
Luce kanske blir en framgång. Köparna kanske älskar den. Jag kan ändå sakna något som ingen accelerationstid kan ge mig. Om Enzo Ferrari hade vänt sig i graven vet jag inte.
Men jag vänder mig hellre om efter en F40.
Peder Blohm Bokenhielm
Bilentusiast och ledare för Bränslerupproret
LÄS MER:
