Pininfarinas fabrik i San Giorgio Canavese utanför Turin vittrar sönder. Men Bernè Bertini var med under den absoluta storhetstiden och berättar om sina minnen.
– Vi kunde se lastbilarna komma och hämta Ferrari-karosser, säger han.
Carrozzeria Pininfarina grundades redan 1930 av den legendariska formgivaren Batista Farina. Han drömde om att bygga de allra vackraste bilarna och att företaget skulle stanna inom familjen och växa sig starkt mot framtiden.
Man etablerade sig tidigt i San Giorgio Canavese som ligger sju mil öster om Turin längs vägen mot Milano. Här har det byggts över en miljon bilar genom åren och klassiska modeller som Ferrari Testarossa och Alfa Romeo Brera.
Många tycker att de gamla lokalerna borde bli ett museum. Men för de lokala myndigheterna är de ett problem, eftersom de vittrar sönder.
Eländet började 2009 när företaget med nöd och näppe gick i konkurs. Tre år senare bröts samarbetet med Ferrari som varit en livsnerv genom Pininfarinas historia. Men vi har talat med Berné Bertini som var med när Pininfarina stod på toppen av sin storhetstid.
– Det låter kanske på mitt namn som om jag är italienare. Men det är väldigt långt tillbaka, spåren tillbaka till vår italienska släkt tar slut i Stralsund, börjar Berné att berätta.
Han har alltid varit mycket intresserad av bilar.
– Jag har haft mest Alfa Romeo och Porsche, just därför var det roligt att komma till Italien och arbeta. Det var för Ikea och vi skulle inreda deras nya butik i Turin, berättar han.
Döm om Bernés lycka när han fick syn på att den nya arbetsplatsen låg granne med Pininfarinas fabrik.
– Det var en sällsam upplevelse, det här var sommaren 1990 och det var fotbolls-VM i Italien, säger Berné.
Det här var i slutspurten av Testarossa på produktionsbandet. Den hade började byggas 1986 och hade fram till 1991 att byggas.
– Vi såg hur lastbilarna kom för att hämta Testarossa-karosser som skulle slutmonteras i Maranello, men även karosser till Lancia.
Berné Bertini blev givetvis mycket nyfiken över vad som dolde sig bakom Pininfarinas murar.
– Ibland åkte vi buss till jobbet, då kom man lite högre upp och såg stora metallklumpar stående på en gräsmatta, det var gamla pressverktyg som de bara strött ut, säger Berné.
Det var inte så lätt att få kontakt med personalen på Pininfarinas fabrik. Men Berné Bertini gjorde ändå sina intryck.
– Jag hade en Alfa Romeo Giulia, den var sänkt och hade Campagnolofälgar, den körde jag runt och hetsade dem lite med, säger Berné och skrattar.
Varje dag på arbetet hos italienska Ikea fick han nya spännande inblickar i vad som hände bakom portarna på den legendariska designfirman.
– Pininfarinas fabrik låg som ett eget kvarter och ibland åkte man runt den och kunde se vindtunneln, den såg ut som en halv insekt på marken, minns Berné Bertini.
En liten bit bort låg också Bertones lokaler.
– Man kunde se designerns stå i sina vita rockar och de arbetade stående vid stora uppställda ritbord, säger Berné.
Om det inte var nog med Bertone och Pininfarina tog han sig ibland en tur förbi Martinis Racingstall.
– Där kunde man få en skymt av racingbilar, Lancia Monte Carlo kom jag ihåg, säger han.
Nuförtiden är Pininfarinas klassiska fabrik övergiven. En gång i tiden var det kommunens stolthet, men i våra dagar bråkar politikerna vem som bär ansvaret för att jämna de historiska lokalerna med marken.
– Det var ledsamt att höra, jag har så många minnen därifrån, säger Berné Bertini.
Utanför fabriken finns skyltarna som varnar för fara. Men det har inte hindrat lystna souvenirjägare från att ta sig i och leta efter gamla artefakter. Under tiden fortsätter fabriken att förfalla medan kommunen försöker få de nya ägarna hos indiska Mahindra att ta sitt ansvar och riva ner den.
LÄS MER:
Andreas Jemn är journalist och författare.
