Volvon som vägrar dö. Har körts 88 495 mil – med samma motor. Ett rullande bevis för den otroliga kvaliteten i B20-motorn och Volvo 142.
En solig majdag 1970 sedan rullade den safarigula Volvo 142:an ut från Torslandafabriken i Göteborg. Den lastades på ett fartyg och såldes i New Mexico i USA. Första ägaren kom att behålla bilen i 53 år. Nu har bilen avverkat 550 000 miles – motsvarande 88 495 svenska mil.
Det är en sträcka som de flesta har svårt att relatera till. Att köra 88 495 mil är som att köra 22 varv runt jordens ekvator, eller till månen och tillbaka – med god marginal. Medan den moderna bilvärlden ofta stirrar sig blind på museifordon som stått inlåsta i klimatkontrollerade garage hela sina liv, är denna Volvo en hyllning till bilar som faktiskt används och den svenska tillverkningskvaliteten som gjorde Volvo världsberömt.
Från det att bilen rullade ut från bilhallen 1970 fram till februari 2023 kördes den av en och samma person i New Mexico, i sydvästra USA. Det snustorra ökenklimatet har varit bilens absolut bästa vän och bevarat den från att rosta sönder. Karossen har en fantastisk “shabby chic”-patina.
Visst finns det lite skavanker. Men för att ha överlevt närmare 90 000 mil är skicket rakt igenom häpnadsväckande bra. Originallacken har tappat glansen på sina ställen, det finns lite ytrost i hjulhusen och på golvplåtarna, och på bagageluckan syns en nedslipad fläck där en magnetisk CB-radioantenn satt monterad under många år.
Originalmotorn sitter kvarHjärtat i denna outslitliga evighetsmaskin är Volvos legendariska 2,0-liters B20-motor. Under den otroliga resans gång har den fyrcylindriga ron faktiskt bara behövt renoveras en enda gång av den tidigare ägaren. För att göra milslukandet på de oändliga amerikanska landsvägarna mer behagligt byttes också den ursprungliga fyrväxlade lådan ut mot en M41 manuell låda med överväxel.
Inför försäljningen i veckan behövde motorn bara en lättare service. Bränslesystemet rengjordes, en ny bränslepump och ett nytt batteri installerades, och dubbla SU-förgasare monterades även om de ursprungliga Stromberg-förgasarna följde med vid köpet. Bilen står dessutom stolt på sina 15-tums original stålfälgar med äldre Michelin XZX-däck.
En rullande tidskapsel
Invändigt är bilen en vacker tidskapsel. Framstolarna och baksätet skyddades otroligt länge av en överdragsklädsel. När dessa nyligen togs av avslöjades en inredning i brunt tyg och vinyl som mirakulöst nog överlevt decennierna och närmast är i perfekt skick efter 88 495 mil. Visst, innertaket är lite trött, vinylen har någon reva och instrumentbrädan har några torrsprickor. Men bilen är fullt fungerande och utrustad med tidstypisk luftkonditionering under instrumentbrädan.
När auktionsklubban slogs på Bring a Trailer stannade slutpriset på blygsamma 6 668 dollar, motsvarande cirka 65 000 kronor. Ett rent fyndpris för en bil som redan sett allt, men som med en ny omgång däck med all sannolikhet är redo att ta sikte mot en miljon miles.
För att förstå bilens enorma slitstyrka måste vi backa bandet till 1960. Volvo drog då igång “Projekt P660” med målet att skapa en helt ny bilmodell. Kraven var tydliga: bilen skulle rymma karosser för två, fyra och fem dörrar, erbjuda bättre säkerhet och mer utrymme än Amazon-serien och PV444/544, men bygga på samma hjulbas på 102 tum.
Designern Jan Wilsgaard arbetade efter mottot “enkelt är vackert” när han tog fram prototyperna, och 1964 fick hans kantiga design grönt ljus. Den 17 augusti 1966 debuterade sedanen under namnet Volvo 144. Nomenklaturen var ny för Volvo och logisk: 1 för serien, 4 för antalet cylindrar och 4 för antalet dörrar. Modellen blev Volvos första miljonsäljare och kom att definiera märkets kantiga utseende i hela 27 år framöver.
Kupémodellen 142 lanserades 1967, och herrgårdsvagnen 145 kom 1968. Bilen låg i framkant när det kom till säkerhet och var bland annat utrustad med en strukturell skyddsbur runt kupén, krockzoner både fram och bak och en kollapsbar rattstång. Skivbromsar runt om med dubbla kretsar och tryckreduceringsventiler förhindrade till viss del att hjulen låste sig vid hårda inbromsningar.
B20 – Den outslitliga motorn
De tidiga 140-bilarna drevs av den 1,8 liter stora B18-motorn på 75 hästkrafter. Ursprungligen hade Volvos konstruktörer tänkt göra B18 till en 2-litersmotor, men i början av 60-talet ansågs 1,8 liter räcka. I takt med att prestandakraven ökade borrade man dock upp motorn till 1986 cc, och hösten 1968 lanserades B20-motorn i alla Volvos modeller. Utrustad med en Zenith-Stromberg-förgasare gav B20A 82/90 hk (DIN/SAE) och satt bland annat i Amazon och 140-serien.
– Den här bilen är så mycket mer intressant för mig än superbilar, muskelbilar och modifierade fordon. Jag skulle säga att både säljaren och köparen gjorde ett bra jobb. Må den samla på sig många fler varsamt körda mil! skriver en av användarna på amerikanska Bring a Trailer där bilen såldes.
LÄS MER:
Maths Nilsson är motor- och ekonomijournalist och grundare av Carup, har mångårig erfarenhet från stora mediehus och tidningar. Mer information och kontaktuppgifter
