Den norska oljan kunde blivit svensk. Volvochefen Pehr G Gyllenhammar hade storaffären så gott som klar. Men 700 miljarder missades på grund av avundsjuka och politiska nerver.
Den 21 november i år kom nyheten att Pehr G Gyllenhammar gått bort. En av Sveriges mest legendariska industriledare tog sin sista suck i Toronto, Kanada. Hans karriär var en spännande resa från början till slutet. Men det var inte bara solsken, Pehr G Gyllenhammar drabbades av svåra motgångar också. En av dem var när han försökte lägga vantarna på den norska oljan.
I slutet av 1970-talet kom Volvochefen Pehr G Gyllenhammar till Oslo. Han skulle ha ett förtroligt möte med den norska statsministern Oddvar Nordli. Samtidigt var Volvo ett växande företag som sträckte ut sina tentakler över världen. Framgångarna med 200-serien gav dem ett internationellt rykte.
Norrmännen hade ett erbjudande till Gyllenhammar och Volvo. Om svenskarna investerade i deras verkstadsindustri skulle man få rättigheterna till oljan i det nyupptäckta området Gullfaks som ligger i Nordsjön på den norska kontinentalsockeln, nära där Atlanten stupar bråddjup ner i mörkret.
– Den norska verkstadsindustrin var ganska svag då, sa Gyllenhammar i Skavlan för tio år sedan.
Volvochefen skötte själv förhandlingarna med norrmännen, både för Volvos och den svenska regeringens räkning. Sverige skulle skicka timmer till Norge och få gas i utbyte. Samtidigt kunde Volvo lägga vantarna på enorma fyndigheter.
– Det var värt omkring 700 miljarder kronor. Men det var inte aktieägarna utan konkurrenterna som blev rädda för att Volvo skulle växa sig större än Sverige, sa Gyllenhammar.
Den norska oljeindustrin hade vid denna tid inte riktigt kommit igång. I slutet av 1950-talet när engelsmännen fann olja, gjorde man seismologiska tester. Men geologerna på den tiden förfäktade helt att det skulle finnas några mängder som var värda att utvinna.
Men på 1960-talet började ändå provborrningar. Ett av företagen som var tidigt ute var amerikanska Philips Petroleum. I slutet av 1966 fick de äntligen napp och fann fyndigheter för stora värden.
När Gyllenhammar och Volvo fick erbjudandet om att bli herrar över det nya fältet i Gullfaks såg man ett gyllene tillfälle att växa.
– Man var inte säker på att det fanns olja, men jag trodde det. Dessutom att det skulle finnas gas. Anledningen till att man inte pratar om det i Sverige är för att man skäms, allra helst bland etablissemanget, sa Gyllenhammar.
Volvo och Sverige var först på bollen. Men flera andra intressenter nosade dem också i hasorna. De stora oljebolagen ville gärna lägga Gullfaks under sina fötter. Därför förstod Pehr G Gyllenhammar att smida medan järnet var varmt.
Men han mötte motstånd i Stockholm. Den svenska regeringen under ledning av centerpartisten Thorbjörn Fälldin tyckte att affären verkade vansklig. Samtidigt pressade andra företrädare från näringslivet på för att stoppa affären. Man trodde inte att Gullfaks skulle bli en lönsam affär.
För Gyllenhammar blev det norska misslyckandet en akilleshäl genom karriären. Han tvingades backa 1978 och åtta år senare öppnade Gullfaks, som fortfarande är verksamt. Det har genererat enorma summor genom åren och produktionstoppen nåddes 2001 med 180 000 fat om dagen.
LÄS MER:
Andreas Jemn är journalist och författare.
