Ikoniska ”Silverpilarna” smugglades ut genom järnridån – del för del

På 1930-talet var de tyska ”Silverpilarna” världens snabbaste racerbilar med en toppfart på 340 km/h.
Vid andra världskrigets slut togs Auto Unions racerbilar i krigsbyte av den sovjetiska armén. 
Till slut hittades två bilar och smugglades ut genom järnridån bit för bit. Här är den otroliga historien om hur bilarna räddades och kunde återföras till Audis samlingar. 

Legenden om Silverpilarna skapades på 1930-talet efter att Auto Union och Mercedes-Benz tagit fram nya silverfärgade racerbilar med kompressormotorer som tävlade om att vara snabbast i världen. Mercedes-Benz hade traditionellt konstruerade bilar med frontmotor, medan Audo Union lanserade bilar med motorn bakom föraren, ett koncept som står sig än idag i Formel 1. Auto Union och Mercedes dominerade Grand Prix-loppen i Europa ända fram till andra världskrigets utbrott 1939. Bilarna var extremt snabba för sin tid, vilket krävde sina offer. ”Silverkometen” Bernd Rosmayer satte fartrekord med 432 km/h i en Auto Union med V16-motor och dödades efter att ha uppnått rekordfarten.  I slutet av 1930-talet hade Silverpilarnas överladdade motorer nästan 500 hästkrafter. De lätta bilarna var så starka att de kunde få hjulspinn i 160 km/h.

Andra världskriget innebär ett snabbt slut på de legendariska racingtävlingarna och kraftmätningarna mellan Auto Union och Mercedes-Benz. Bilarna gömdes undan när kriget rasade. Mercedes-Benz lyckades rädda nästan alla sina Silverpilar i Stuttgart när Tyskland kollapsade, men Auto Unions bilar skingrades för vinden. De hade gömts i byggnader vid kolgruvor i Zwickau i östra Tyskland. När Zwickau ockuperades av de sovjetiska styrkorna likviderades Auto Union. Silverpilarna togs som troféer, ett dussintal packades in i ett godståg och skickades djupt in i Sovjetunionen där konstruktionerna studerades noga.

Under nästan 50 år var bilarna försvunna i Sovjetunionen. Men till slut kunde bilarna återbördas till Audi.

Auto Union startades om i Ingolstadt 1949 efter att det tidigare företaget likviderats i Östtyskland. Järnridån hade redan gått ner mellan öst och väst. Endast en Silverpil fanns bevarad för eftervärlden, en Auto Union Type C på Tysklands Museum i München, men den blev bombskadad under kriget. 

Auto Union Type D har en V12-motor med dubbla kompressorer. Enbart vevaxeln har 1100 delar, så renoveringen var en enorm process.

Under slutet av 1970-talet började det gå rykten om att racerbilarna från Auto Union fanns kvar någonstans i Sovjet. Bilsamlaren Paul Karassik åkte från USA till Europa för att börja leta efter bilarna. Innan kriget hade han sett bilarna på Belgrads Grand Prix. Efter kriget hade han emigrerat från Serbien till USA. Efter tio års idogt letande lyckades han spåra upp resterna efter två av Auto Unions bilar i Ryssland och Ukraina. Till slut spårades bilarna till en liten stad nära Leningrad. Det fanns lite mer än en V12-motor, en matchande växellåda och ett isärsågat chassi som använts som släpvagn. I Charkiv i Ukraina spårades ytterligare delar upp. De hittade en man som hade en hög med delar i ett gammalt tegelbruk: en V12-motor, växellåda, komplett chassi, fjädringsdelar, tvåstegs kompressor, förgasare och de oräddningsbara resterna av karossen på en Auto Union Type D från 1939. 

Delarna spårades upp och smugglades ut från Sovjet. Till slut kunde två kompletta bilar återskapas.

Efter ett antal smuggelresor kund han till slut föra ut alla delar genom järnridån och till Västeuropa. Till slut gav han i uppdrag till det brittiska företaget Crosthwaite & Gardiner i Sussex det minst sagt omfattande arbetet att restaurera och bygga samman bilarna. Under en förgasare sägs de ha hittat de en davidsstjärna som ristats in metallen på bilen från det naziststödda Auto Union-stallet. Många delar fick återskapas och karosserna byggdes upp från grunden. Till slut hade de fantastiska bilbyggarna återskapat en Auto Union Type D av 1938 års modell med enkel kompressor och en Type D från 1939 med dubbel kompressor. Den första bilen blev klar i augusti 1993 och ett år senare var även bilen med dubbelkompressor klar. 

Auto Union Type D var måste sägas ha varit före sin tid med mittmotor och en toppfart på över 300 km/h. Vikten var endast 850 kg.

Bilarna visades upp på Nürburgring i Eifel Classic 1994. Sedan fick Audi ställa ut bilen med enkelkompressor i sitt museum under flera år. Efter några år köpte de bilen för att den skulle få vara kvar i museet. Bilen med dubbelkompressor såldes av Paul Karassik  till en privat samlare år 2000. Först 2012 kunde Audi köpa tillbaka den sällsynta racerbilar, och nu äger Audi tre av de totalt fem Auto Union racerbilarna som sägs finnas kvar i världen. 

Den som besöker Audimuseet i Ingolstadt kan beskåda de fantastiska bilarna. Förutom de två bilarna som smugglades ut genom järnridån finns även den berömda hillclimb-bilen som körts av Hans Stuck, Auto Union Type C/D. 

Auto Union Type D – en av bilarna som smugglades ut genom järnridån.

Fakta Auto Union Typ D 1939

Motor: Mittmonterad 60º V12 2986 cm3 60º V12, tvåstegs kompressor av Roots-typ, fyra Solex förgasare.
Effekt: 492 hästkrafter vid 7000 varv per minut. 
Vikt: 850 kg
Toppfart: 340 km/h. 

Auto Union Type D vann Frankrikes och Jugoslaviens Grand Prix 1939 innan kriget kom emellan.