Mer än hälften kuggar sitt första körprov. Nu avslöjar trafikläraren Amer Adam “dödssynderna” som folk faller på under provet – och tar kål på myter om uppkörningen.
– Körprovet är inte ett lotteri och att det skulle vara lättare på små orter stämmer inte.
Att köra upp handlar inte om slump. Körprovet är en helhetsbedömning av om du kan hantera bilen självständigt och trafiksäkert. Ändå finns några klassiska fällor som återkommer gång på gång, berättar trafikläraren Amer som varje vecka möter elever som ska köra upp.
– Vissa är väl förberedda, andra chansar. Många klarar sig, men en stor andel blir underkända. Inte på grund av otur, utan för att helheten inte håller.
Ett av de vanligaste misstagen är felaktig blinkersanvändning.
– Brist på tydliga signaler i rondeller, vid körfältsbyte eller svängar uppfattas direkt som brist på rutin. Hastighetsanpassning är lika viktig. Att köra för fort i tätort eller för långsamt på landsväg gör att inspektören ifrågasätter din förmåga att följa trafikrytmen och bedöma risker, säger Amer som till vardags är trafiklärare på Autoklar Trafikskola i Vällingby.
Väjningsplikt och högerregel är också vanliga fallgropar. Osäkerhet eller tvekan i korsningar, rullande stopp vid stoppskyltar eller dålig förståelse för cirkulationsplatser kan stå sig dyrt.
– Många missar även döda vinkeln, stirrar sig blinda på en punkt eller upptäcker faror för sent. En aktiv och rörlig blick är avgörande för att hålla marginaler och samspela med andra trafikanter.
Otillräcklig förberedelse och övertro på den egna förmågan är en annan stor risk.
– Enligt VTI underskattar många svårighetsgraden och hoppas att det ska ”lösa sig på provet” istället för att träna strukturerat. Och bara mekanisk användning av speglar räcker inte – du måste förstå syftet med rutinerna och omsätta dem i ett aktivt samspel.
Statistiken talar sitt tydliga språk, berättar Amer. Enligt statistik från Trafikverket klarar endast omkring 40 procent körprovet på första försöket.
– Bland körskoleelever godkänns 55–60 procent, medan privatister når 25–30 procent. Strukturerad utbildning nästan fördubblar alltså chansen att lyckas.
Det finns också vissa myter lever fortfarande kvar. Som exempelvis att det kan vara enklare att göra körprovet på en mindre ort eller utanför storstäderna.
– Att “det är lättare” på små orter stämmer inte. Proven är standardiserade. På mindre orter kör man ofta längre eller på mer trafikerade platser för att likställa svårighetsgraden. Och att det skulle vara enklare på sommaren än på vintern är också fel. Kraven är desamma – på vintern prövas halkkörning och sikt, på sommaren tät trafik och fler oskyddade trafikanter.
Amer Adam delar upp de som ofta kuggar i tre grupper.
– De som chansar: de anmäler sig utan att vara redo och hoppas på tur. Sen har vi privatister som kört mycket privat men saknar struktur, riskmedvetenhet och helhetstänk. Och till sist de väl förberedda som faller på nervositet. Stress, prestationsångest eller diagnoser gör att rutinerna faller bort i provsituationen
Enligt Amer kan felen delas in i tre typer. Misstag är tillfälliga och kan accepteras om helheten är stabil. Rutinfel som konsekvent utebliven blinkers leder ofta till underkännande. Medvetna felhandlingar, som att köra mot rött eller ignorera en stoppskylt, leder nästan alltid till direkt underkännande.
– Att klara uppkörningen handlar inte om att undvika ett enstaka fel, utan om att visa att du kan köra trafiksäkert, konsekvent och med ansvar. Det är helheten som avgör om du är redo att släppas ut på vägarna som självständig förare.
De absolut värsta misstagen att undvika är slentrianmässig blinkersanvändning, missad död vinkel, rullande stopp, fel hastighet, att stirra på en punkt istället för att använda en aktiv blick och att hoppas på tur istället för att träna helheten.
– Efter ett underkänt prov hör jag ofta elever säga: ”Jag gjorde bara ett litet misstag.” Men i själva verket pekar protokollet på större brister. Manövrering, riskmedvetenhet, samspel, planering, regeltilämpning eller attityd, ofta i kombination, avslutar Amer Adam.
Åtta “dödssynder” på uppkörningen
1. Felaktig blinkersanvändning
– Brist på tydliga signaler i rondeller, vid körfältsbyte eller svängar. Upprepade missar uppfattas som brist på rutiner.
2. Bristande hastighetsanpassnin
– Att köra för fort i tätort eller för långsamt på landsväg/motorväg. Inspektören bedömer inte bara hastigheten i siffror, utan din förmåga att anpassa den till trafikrytm, väder och väglag.
3. Fel vid väjningsplikt och högerregel
– Osäkerhet eller tvekan i korsningar, rullande stopp vid stoppskylt eller bristande förståelse för cirkulationsplatser.
4. Bristande observation och blickteknik
– Missad död vinkel, stirrande blick eller för sen upptäckt av risker. En aktiv och rörlig blick är avgörande för att upptäcka faror, hålla marginaler och samspela med andra trafikanter.
5. Otillräcklig helhet – chansning istället för förberedelse
– Många anmäler sig till provet utan att vara redo. Nervositet, dåliga vanor och övertro på ”tur” leder till underkännande.
6. Övertro på egen förmåga
– Enligt VTI underskattar många svårighetsgraden och överskattar sina färdigheter. De hoppas att det ska ”lösa sig på provet” istället för att träna strukturerat.
7. Brister i avsökning och samspel
– Att bara titta mekaniskt i speglar eller över axeln räcker inte. Föraren måste förstå syftet med rutinerna och omsätta dem i aktivt samspel.
8. Försämrad konsekvenstänk och riskförståelse
– Många bromsar för sent, placerar sig fel i cirkulationsplatser eller underskattar riskerna i komplexa situationer.
LÄS MER:
Kevin Neemé har dubbla kandidatexamina i journalistik samt medie- och kommunikationsvetenskap från Umeå universitet. Han har bland annat arbetat som reporter på Sveriges Radio och sportjournalist, bland annat på VLT och Örnsköldsvik Allehanda.
