Flygplanet tappade all motorkraft på 1 000 meters höjd. Samtidigt förvärrade ett nytt system läget i cockpit. Men besättningens samarbete förhindrade en av Sveriges värsta flygkatastrofer.
Många yngre har aldrig hört talas om en av Sveriges mest omtalade händelser. Det var den 27 december 1991 på Arlanda. Piloten Stefan Rasmussen gjorde sig redo för att flyga till Warszawa via Köpenhamn. Planet stod ute under natten. Och i den fuktiga luften bildades ett lager av osynlig is på vingarna. Planet fick en spolning inför start för att ta bort isen, men ingen manuell efterkontroll. Och det var det enda sättet att upptäcka den osynliga isen. Klockan 08:47 lyfte planet. 129 personer ombord. Sekunder senare inträffade en av Sveriges värsta flygolyckor i modern tid.
Cirka 25 sekunder efter start sögs is från vingarna in i flygplanets motorer. Båda motorerna drabbades av kraftig motorpumpning, vilket ledde till en serie våldsamma smällar. I kabinen kände passagerarna hur planet skakade. För att minska motorpumpningen valde Kapten Stefan Rasmussen att dra av på gasen för att sänka belastningen och rädda de skadade motorerna. Då tog systemet ATR (Automatic Thrust Restoration) över. Det var ett system som varken Rasmussen eller SAS utbildningsavdelning hade kunskap om. Och det förvärrade läget rejält.
ART-systemet gav motsatt effekt
Varje gång Rasmussen försökte dra tillbaka gasreglagen tolkade systemet det som att planet steg för långsamt. Systemet förde automatiskt fram gasen till maximal effekt igen. Motoreffekten tvingades upp tills båda motorerna bröts sönder helt. På drygt 1 000 meters höjd dog motorerna helt. Passagerarplanet blev helt utan motorkraft.
Hjälpen från säte 2C
I ett passagerarsäte satt Per Holmberg, en ledig SAS-pilot som reste som passagerare. När han hörde smällarna förstod han att något var allvarligt fel och skyndade till cockpit. Där hjälpte han snabbt den hårt belastade besättningen. Ett system skapades: Holmgren säkrade elförsörjningen och assisterade, andrepilot Ulf Cedermark läste nödchecklistor och Stefan Rasmussen höll fokus på att inte krascha flygplanet.
Kapten Rasmussen tog sedan beslutet att dyka för att kunna behålla styrfart. Detta var avgörande för att luften runt vingarna skulle fortsätta bära planet. Precis under molnen, vid drygt 300 meters höjd, fick han syn på en öppning att landa på i skogen. Det var ett snötäckt fält, norr om Stockholm. Platsen hette Gottröra. Helt utan motorer gled flygplanet med sina 139 personer ombord mot marken. I sista sekund ropade kabinpersonalen åt alla passagerare att inta skyddsställning.
Kraschen – och det otroliga resultatet
På vägen ner slog planet i trädtopparna och en stor del av höger vinge slets av. När planet träffade marken gled flygplanet i hög fart över snön. Kraschen var så allvarlig att flygplanet till slut bröts i tre delar. Men trots den våldsamma olyckan stod det klart att ett mirakel inträffat. Inte en enda person omkom. 25 personer skadades, varav två allvarligt, men samtliga 129 ombord kunde lämna flygplanet levande.
I folkmun döptes olyckan snabbt till “Miraklet i Gottröra”. Att alla ombord överlevde tillskrivs tre saker: Rasmussens kyliga beslut att dyka för att behålla farten, det skickliga lagspelet mellan flygkaptenerna och kabinpersonalens order om skyddsställning. Idag beskrivs kraschen som en av flyghistoriens mest uppmärksammade nödlandningar.
Statens haverikommission slog senare fast att olyckan berodde på två saker: för dåliga rutiner för att upptäcka den osynliga isen på vingarna, och att besättningen varken fått information eller träning om det dolda gassystemet som motarbetade dem. Kraschen förändrade flygsäkerheten i hela världen – flygbolag skärpte sina avisningsrutiner och ändrade reglerna för hur automatiska system får fungera.
Anton Nordgren är en motorintresserad journalist med examen från Umeå Universitet. Han har tidigare arbetat som skribent inom mat och dryck samt som sportjournalist.
