22 personer miste livet i en av Sveriges värsta flygolyckor. Samtidigt skedde ett rent mirakel på marken. På en gata intill bodde Christina Borg.
– Vi var nära döden den gången ska jag tala om, berättar Christina Borg för Carup.”
Det var lördagsmorgon den 15 januari 1977, strax efter klockan nio. Över Stockholm var vädret dimmigt och kallt. I luften flög Flight 618 med kurs mot Bromma flygplats. I kabinen satt 19 passagerare, bland dem bordtennisstjärnan Hans Alsér. I cockpit satt två piloter på 40 och 30 år, och med i besättningen fanns också en 23-årig flygvärdinna. Piloterna förberedde planet för landning mot bana 12. Vädret var rått, men resan hade gått bra och allt var i sin ordning.
På 350 meters höjd över västra Stockholm fällde piloterna ut full klaff för att sänka farten och göra planet redo att landa, helt enligt rutin. Men is hade byggts upp på planet stjärtparti. Men när piloterna fällde ut klaffarna ändrades luftsströmmen över vingarna. Detta pressade luften mot stjärten i en helt ny vinkel. Sedan inleddes en av Sveriges värsta flygkatastrofer.
Planet kraschar i bostadsområdet: “Vi såg folk komma springande”
På grund av isen förlorade stjärtpartiet sitt grepp om luften. Den uppbyggda isen orsakade en “stabilisator-stall”. En luftkollaps, som innebar att luften slutade bära planet. Planet dök rakt ner mot marken. Från 350 meters höjd fanns varken tid eller utrymme för piloterna att avbryta dykningen. Sedan tog det bara 10-15 sekunder innan allt var över.
Klockan 09:06 slog det 20 ton tunga planet i marken. Planet landade på en asfalt, mitt i ett tättbefolkat radhusområde i Kälvesta. I sitt radhus drygt 200 meter bort satt Christina Borg, som idag är 79 år gammal. Hon minns katastrofen väl.
– Vi såg folk komma springande, med armarna så höga, som man springer i när man är i full panik, säger Christina Borg till Carup.
Alla ombord omkom – ändå mirakel
Båda piloterna omkom i kraschen. Likaså flygvärdinnan och samtliga 19 passagerare. Christina Borg minns tillbaka på katastrofolyckan.
– De satt upp ett tält vid olycksplatsen. Där de stod och sorterade upp likdelar, fortsätter Borg.
Trots att katastrofen var ett faktum skedde ett mirakel på marken. Flygplanet störtade på en asfalterad yta, mitt emellan tätt liggande radhus. Om planet hade glidit drygt 10–20 meter åt sidan hade det träffat bostadshus där familjer åt frukost och människor sov. Christina Borg minns att flygplanet dessutom kraschade i en snödriva där barnen brukade leka.
– Det var lördag och ganska tidigt. Så det var som tur inga barn ute och lekte som blev skadade, berättar Borg.
Haveriutredningen kunde senare visa hur tät dimman var. När planet flög genom de kalla molnen över Stockholm kunde piloterna knappt se sina egna motorer. Inget tyder på att de förstod vad som var på väg att hända. Däremot tyder mycket på att piloterna försökte skona så många liv som möjligt.
– De tror att piloten försökte göra så att planet inte landade mitt i radhusområdet, utan på parkeringen, fortsätter Borg.
Haverikommissionens slutsatser
I den officiella utredningen kunde man senare fastställa vad som hänt, genom att analysera färdskrivaren och vrakdelarna. Orsaken var att just isen hade fastnat på stjärten när piloterna fällde ut klaffarna inför landningen. Rapporten visade också att planet, ett Vickers Viscount, saknade tillräckligt skydd mot is, eller att avisningen varit avstängd under flygningen. Flygplanstillverkaren kände redan till den detta, men hade inte informerat piloterna tillräckligt tydligt.
Olyckan i Kälvesta ledde till att reglerna snabbt skärptes i hela världen för hur planet fick flygas i isigt väder. I Sverige infördes nya krav på pilotutbildningar om hur isbildning på stjärtpartiet ska upptäckas och hanteras. Christina Borg flyttade från sitt radhus 1991. Men hon minns allt som igår.
– Jag glömmer det aldrig, avslutar Christina Borg.
Anton Nordgren är en motorintresserad journalist med examen från Umeå Universitet. Han har tidigare arbetat som skribent inom mat och dryck samt som sportjournalist.
