Bränslet tog slut på 12 500 meters höjd – efter mänsklig miss. Ändå lyckades piloten göra en av tidernas mest spektakulära landningar. Mitt på en racerbana full av folk.
– Planet sattes i tjänst innan vi hade fått tillräcklig utbildning, säger piloten Robert Pearson.
Det var den 23 juli 1983. En nästan helt ny Boeing 767 från Air Canada lyfte från Montreal på väg mot Edmonton. Ombord fanns 61 passagerare och åtta besättningsmedlemmar. I cockpit satt kapten Robert Pearson tillsammans med styrman Maurice Quintal. Dåtidens Boeing 767 var ett av världens mest moderna passagerarplan. Men trots den avancerade tekniken räckte det med några mänskliga fel för att krisen skulle bli ett faktum.
– Jag minns att jag sa till Maurice: “För en gångs skull fungerar allt som det ska”. Det kom att spöka för oss lite senare, berättade Robert Pearson för CBC News 2013.
Problem startade redan på marken. Kanada höll just då på att byta från det gamla måttsystemet imperiala, till det metriska systemet. Air Canadas nya Boeing var det första planet i bolagets flotta där bränslet mättes i kilo i stället för pund. Samtidigt var planers bränslemätare ur funktion, vilket gjorde att allt behövde räknas ut för hand. Och personalen använde fel siffror när de räknade om liter till kilogram. Alla trodde att tankarna var fulla. Så var inte fallet.
Efter en mellanlandning i Ottawa nådde planet 12 500 meter, sedan började larmen tjuta. Datorerna visade först att en bränslepump i vänster vinge var trasig, och piloterna bestämde sig för att vända mot Winnipeg. Men bara några minuter senare slocknade den vänstra motorn helt. Tätt därpå även den högra. Motorn hade inget bränsle kvar. Flygplanet, med över 60 passagerare, slutade fungera.
– Jag sa att det är en Mayday-situation och att vi saknar motorkraft så att de var helt införstådda med allvaret. I mitt huvud var jag rädd att de ännu inte hade förstått hur kritisk situationen faktiskt var, forsätter Pearson.
Pearl Dion var en av passagerande på planet. Det enda hon kunde tänka på var sin lilla pojke.
– Han tittade på mig med sina stora bruna ögon. Jag mådde så dåligt för att vi hade fört den här lilla pojken till världen och nu skulle han dö. Det var det jag trodde skulle hända, säger Dion.
Men mitt i all kaos fanns en sak som fungerade. Ett fåtal batteridrivna reservinstrument – och en nödturbin som fälldes ut under planet. Och den sistnämnda var helt avgörande. Turbinen snurrade i fartvinden och gav precis tillräckligt med tryck för att roren fortfarande skulle gå att styra. Besättningen kunde glida planet framåt. Styrman Quintal kom på att den nedlagda militärbasen i Gimli låg lägligt. Men vad piloterna inte kände till var att banan hade börjat användas som racerbana. Och mitt under flygplanets krissituation pågick ett stort tävlingsevenemang med mängder av folk på plats. Flygplanet tvingades nödlanda ändå.
Nödhydrauliken räckte inte för att fälla ut vingspjäll och luftbromsar, vilket gjorde att planet höll farligt hög fart. Dessutom var höjden för hög när de närmade sig banan. Men kapten Pearson var en van segelflygare på sin fritid. Han tog därför till ett knep som aldrig tidigare används på stora passagerarflygplan: en så kallad sidglidning. Genom att vrida roren åt motsatta håll ställde han planet snett mot vinden. Det skapade ett kraftigt luftmotstånd som fick planet att tappa höjd snabbt – utan att öka farten.
Dramatisk landning på banan
Bara några hundra meter från banan rätade Pearson upp flygplanet. Nosen och höger motor skrapade längs asfalten, vilket bromsade in planet snabbt. Till slut stannade planet mirakulöst nog ett par hundra meter från publiken och racerbussarna. Och inte en enda person ombord eller på marken skadades allvarligt.
Efteråt startades en stor utredning på uppdrag av den kanadensiska regeringen. Uppgifter som idag finns offentliga visade att incidenten berodde på en rad tekniska fel, missförstånd mellan personalen och förvirringen när landet bytte måttsystem. Air Canada reparerade planet direkt på plats i Gimli. Och bara två dagar senare kunde det flygas därifrån. Flygplanet döptes officiellt till “Gimli Glider” och fortsatte att flyga för bolaget i ytterligare 25 år, fram till 2008.
År 1985 belönades kapten Robert Pearson och styrman Maurice Quintal med utmärkelsen Diploma for Outstanding Airmanship från den internationella flygsportunionen (FAI) för sina insatser och sin enastående flygskicklighet. Kapten Robert Pearson lever än idag, och fyller 91 år 2026.
Anton Nordgren är en motorintresserad journalist med examen från Umeå Universitet. Han har tidigare arbetat som skribent inom mat och dryck samt som sportjournalist.
