Flygplanets vindruta exploderade – och piloten Tim Lancasters överkropp slungades ut genom fönstret. I cockpiten inleddes sedan en desperat kamp mot klockan för att rädda piloten. Här är den otroliga historien om Flight 5390.
Det var den 10 juni 1990. Flyg 5390 lyfte från Birmingham mot Málaga för en helt vanlig rutinflygning. Ombord satt 81 passagerare. Kaptenen hette Tim Lancaster, han var 42 år och mycket erfaren med över 11 000 flygtimmar. När flyget nått drygt 5 300 meter lättade kaptenen på sitt bälte. Det var ett beslut som minuter senare nästan kostade honom livet, rapporterar MigFlug.
Bara 27 timmar före starten hade en tekniker bytt ut vindrutan. Teknikern arbetade under hög tidspress och använde felaktiga bultar, där 84 av 90 bultar var 0,66 millimeter för smala i diameter. När flygplanet nådde hög höjd klarade gängorna inte av kabintrycket, vilket fick extrema konsekvenser. Hela vindrutan på Tim Lancaster sida slets loss från flygkroppen. Lancaster, som satt utan bälte, slungades med huvudet före ut genom öppningen. Det enda som höll fast honom var hans underkropp som fastnade innanför fönsterramen.
Kaptenens överkropp var utanför planet i en fart på närmare 560 km/h och temperaturer runt 17 minusgrader – förhållanden som leder till syrebrist på bara några sekunder. I den högra stolen reagerade styrmannen Alastair Atchison omedelbart. Han tog över spakarna, utropa nödläge och påbörja en brant dykning. Dykningen var livsavgörande eftersom kabintrycket försvann direkt när rutan flög ut, vilket gjorde luften för tunn att andas. Genom att snabbt ta planet till en lägre höjd nådde besättningen tätare luft. Men faran var långt ifrån över.
Medan Atchison skötte styrningen sprang kabinchefen Nigel Ogden mot cockpiten. När han öppnade dörren såg han att Lancasters överkropp var halvt ute ur planet. Ogden grep tag om Lancasters ben och höll fast med all sin kraft. Övrig personal kom snabbt till undsättning för att säkra att Ogden i sin tur inte skulle trilla ut, och en mänsklig kedja bildades från cockpitdörren.
Lancasters ögon var vidöppna och stilla. Stora delar av besättningen var övertygade om att de höll i ett lik, men de vägrade att släppa. Ogdens händer drabbades av förfrysningsskador och krafterna tog slut, varpå kollegorna John Heward och Simon Rogers tog över greppet om kaptenens anklar. Samtidigt styrde Atchison planet mot Southamptons flygplats med hjälp av autopiloten. I kabinen lyckades den övriga personalen hålla passagerarna lugna. Enligt uppgifter förstod de flesta aldrig hur nära katastrofen faktiskt var.
Så fort planet stannade gick räddningstjänsten ombord. När de försiktigt lyfte in Lancasters frusna kropp genom fönstret upptäckte de att han fortfarande andades. Trots svåra förfrysningsskador, blåmärken och frakturer på både arm och handled överlevde kaptenen. Några av hans första ord när han kom till medvetande på sjukhuset visade att olyckan tagit på krafterna.
– Jag vill äta, ska han ha sagt, ska Tim Lancaster ha sagt.
Efter den traumatiska olyckan genomgick Tim Lancaster en anmärkningsvärt snabb rehabilitering för sina frakturer och förfrysningsskador. Trots den extrema upplevelsen visade han inga tecken på flygrädsla och godkändes för tjänstgöring efter bara fem månader. Han fortsatte sedan sin karriär som pilot fram till sin pensionering 2008.
Händelsen ledde till en omfattande reform av säkerhetsrutiner och kvalitetskontroller inom flygunderhåll över hela världen. För sina osannolika insatser under krisen belönades styrman Alastair Atchison och kabinpersonalen Nigel Ogden med utmärkelsen “Queen’s Commendation for Valuable Service in the Air”.
Anton Nordgren är en motorintresserad journalist med examen från Umeå Universitet. Han har tidigare arbetat som skribent inom mat och dryck samt som sportjournalist.
