Flygplanet slets sönder på 3000 meters höjd. Fastspänd i stolen föll hon fritt mot marken – och överlevde. Därefter tvingades 17-åringen kämpa för sitt liv i Amazonas farliga regnskog.
– Så länge jag kunde gå fanns det hopp, berättar överlevaren Juliane Koepcke.
Det var den 24 december 1971. Flygplatsen i Lima var packad av människor som ville hem till sina familjer inför julhelgen. Bland dem fanns den 17-åriga tysk-peruanska gymnasieeleven Juliane Koepcke och hennes mamma. De klev ombord på LANSA Flight 508 för att flyga till Pucallpa, där hennes pappa drev forskningsstationen Panguana.
Flygbolaget LANSA hade vid tidpunkten ett dåligt säkerhetsrykte, men behovet av att komma hem vägde tyngre än oro för det dåliga vädret. Juliane Koepcke gick på planet. Och redan 20 minuter efter start flög piloterna in i ett stort åskmoln över bergskedjan Anderna och Amazonas regnskog. Kabinen skakades av extrem turbulens. På plats 19F vid fönstret satt Juliane kvar, spänd vid sin stol.
Klockan 12:36 slog en blixt ner i flygplanets högra vinge. Blixten ledde till en explosion så pass allvarlig att den slet av vingen. Under det enorma trycket bröts flygkroppen sönder på drygt 3 000 meters höjd.
– Allt tystnade och sedan slungades jag ut. Jag hörde bara vinden i mina öron och kände hur jag snurrade runt i luften, berättar Juliane Koepcke i sin självbiografi “Als ich vom Himmel fiel” (När jag föll från himlen).
I kraschen omkom 91 av de 92 personer som fanns ombord. 17-åringen var den enda som överlevde.
– När jag slog upp ögonen på juldagens morgon låg jag under min stolsrad på den fuktiga marken. Solstrålarna skar genom trädkronorna. Det var helt tyst. Det var då jag insåg: jag är helt ensam, fortsätter hon.
Ensam i Amazonas regnskog – utan mat i flera dagar
En lång kamp i Amazonas farliga djungel var påbörjad. Juliane var allvarligt skadad efter kraschen och saknade sina glasögon.
– Min högra arm var uppskuren, mitt nyckelben var av och mitt ena öga var så svullet att jag inte kunde se med det. Men jag kunde gå. Och så länge jag kunde gå, fanns det hopp.
Till skillnad från de flesta passagerare hade Juliane en avgörande fördel: hon hade bott två år med sina biologföräldrar i regnskogen.
– Min far hade lärt mig djungelns första lag: vatten är din kompass. En liten bäck blir till en å, en å blir till en flod. Följ vattnet, så finner du människor till slut
Dag två efter kraschen hittar hon en mindre bäck och följer den tills den rinner ut i en större flod. För att undvika ormar och spindlar går hon mitt i vattnet. Flugor lägger ägg i hennes öppna armssår, vilket resulterar i att fluglarver börjar kläckas under huden. Kampen fortsatte i drygt tio dagar, med en liten godispåse som sin enda näring. Plötsligt upptäckte hon en liten båt och ett skogshuggarläger vid flodkanten. Det fanns ingen där. Men hon lade sig under ett skjul för att vila.
Kort senare kom tre peruanska skogshuggare till lägret och hittade Juliane. Hon kunde förklara vem hon var och vad som hade hänt. Skogshuggarna tvättade hennes sår, plockade ut resten av fluglarverna och gav henne mat. Här hade Juliane insett: Hon hade lyckats överleva en av historiens mest otroliga överlevnadskamper.
Skogshuggarna lade Juliane i en kanot. De paddlade i sju timmar nedför floden till den lilla byn Tournavista, där hon fick hjälp och blev undersökt av en lokal läkare. Sedan flögs hon vidare till sjukhuset i staden Pucallpa. Där fick hon till slut återförenas med sin pappa, zoologen Hans-Wilhelm Koepcke.
– Jag överlevde inte för att jag var en hjälte, utan för att jag var min fars och mors dotter. Djungeln var inte min fiende – den var den plats där jag hade lärt mig att leva, säger hon.
Så överlevde hon kraschen
Att överleva ett fall från tre kilometers höjd är extremt ovanligt. Efter olyckan visade utredningar att tre saker räddade Julianes liv. För det första var hon fastspänd i en rad med tre flygplansstolar. När stolsraden föll genom luften skapade den ett stort luftmotstånd och började snurra runt, vilket bromsade farten rejält.
För det andra skapade det kraftiga åskvädret starka uppåtvindar som och minskade fallhastigheten. Till sist fungerade den täta regnskogen som ett skyddsnät. Trädtopparna och lianerna tog emot den värsta smällen innan stolsraden landade på marken.
Utredningens slutsatser
Rättsmedicinska undersökningar visade senare att upp till 14 andra passagerare hade överlevt själva kraschen. De avled under de följande dagarna, då sökflygplanen inte lyckats hitta dem i den täta rengskogen.
Flygbolaget LANSA förlorade sin licens kort efter olyckan till följd av utredningens upptäckter om brister i underhåll och beslutstagande vid svårt väder. Juliane Koepcke utbildade sig senare till zoolog och disputerade på fladdermöss i Amazonas. Hon lever än idag, och är 72 år gammal.
Anton Nordgren är en motorintresserad journalist med examen från Umeå Universitet. Han har tidigare arbetat som skribent inom mat och dryck samt som sportjournalist.
