Okände svensken bakom Bugattis återfödelse

Han är den okände svensken bakom Bugattis återfödelse. Här berättar Jan Breitfelt den exklusiva och smått otroliga berättelsen. De lyckades köpa varumärket Bugatti av den franska staten för en spottstyver.
– Vi lyckades få med oss Paolo Stanzani som jobbat på både Ferrari och Lamborghini. Hans Tecnostile blev sedan stilbildande för Bugatti, berättar Jan Breitfelt för Carup.

Han var en vagabond i Europa på den tiden det andades klassisk elegans. Jan Breitfeld hade inte gjort några storstilade planer för sig själv. Istället var det hans våghalsiga sinnelag som serverade äventyret.
– Jag pluggade i Frankrike och tyckte om att åka skidor. En gång i Alperna fick jag syn på en trevlig italienska. Vi började prata med varandra och brevväxlade senare. Hon skrev till mig att det fanns ett bra jobb där för mig.

Janne hade inga problem med att ta sig över bergen ner till det soldränkta Italien. Sagt och gjort flyttade han ner och började arbeta med ett företag som tillverkar förpackningar.
– Jag tyckte också om rally och motorsport. Det var en tävling i Cortina. Där gick jag runt och tittade mellan tävlingarna. Då fick jag syn på en italienska, hon verkade mycket trevlig. Så jag gled fram och började prata med henne. 

Det visade sig vara Giancarlo Artiolis väna dotter Marina. Hennes pappa och farbror Romano var bilbaroner i norra Italien. Som generalagenter för en rad olika bilmärken, däribland Ferrari, var de mycket insyltade i bilbranschen. 
– Det blev min fru och vi har fått tre fina barn tillsammans. De är alla vuxna nu och utspridda över världen. Men det är väl det som är meningen med livet, barnen ska hitta något eget och skapa sin egen framtid. Jag är i alla fall glad att vi har en fin relation med varandra. 

Släkten Artioli tog hem en storvinst med Janne. De båda bröderna fick en duktig och intelligent påläggskalv och Marina kunde glädja sig åt en stilig make som far till sin blivande avkomma. 
– Vi bodde i Bologna, det var ett bra liv för hela familjen och alla trivdes bra. Men så fick min svärfars bror Romano en idé. Han har alltid varit en drömmare och ville väldigt gärna ha ett exklusivt bilmärke som sitt eget. 

Jan slog sig ner med de övriga släktingarna i klanen Artioli. Man funderade länge och väl över saken. Hur skulle man kunna förvärva ett exklusivt bilmärke som gav genklang i hela den vida motorvärlden?
– Bugatti var det enda som var ledigt. Därför åkte vi till Paris i maj 1987. Det var den franska staten som ägde varumärket. Vi förhandlade med dem och köpte rättigheterna till Bugatti för 1,5 miljarder italienska lire den elfte maj det året, man kan säga att det gick snabbt.

Det var en spottstyver för ett legendomsusat bilmärke. Ettore Bugatti hade grundat märket redan 1909. Han kom från Milano men utvandrade till Frankrike för att slå sig fram som bilbyggare. Han gick bort 1949 och hans bilmärke drog sin sista suck 1963.
– Det var väl ingen som tänkte så mycket på Bugatti på den tiden. Men vi köpte i alla fall rättigheterna att använda märket. Men sedan skulle man bygga bilar också. 

Bröderna Artioli ville att Jan skulle bli vd för företaget. Den ingifte svensken funderade en stund, men bestämde sig för att testa.
– Eftersom de var så insyltade i bilbranschen ville de inte stoltsera med sitt eget namn. Därför passade det bra med mig som vd.

Men det går inte bara att köpa ett namn. För att ge deras nygamla bilmärke en känsla av autenticitet krävdes det något eller någon som hade koppling till Bugatti.
– Vi ville gärna ha lite av det arvet. Ettore Bugatti hade bara en enda släkting. Det var en son som han fick med en sekreterare. Han hette Michel Bugatti.

Men Michel var inte lätt att hitta. Enligt myndigheterna levde han. Men det fanns ingen adress. Ändå gav Jan inte upp, han letade med ljus och lykta efter den förrymda fransosen.
– Vi hittade honom till slut, det var på en camping i St Tropez, det hade inte gått så bra i livet för honom. Han skötte underhållet av campingen, men hade absolut lust att hänga på oss.

Därefter blev det dags att börja hitta en plats för att bygga en fabrik. 
– Vi tittade i trakten kring Modena, där finns andra biltillverkare också. Så det skulle passa bra, det fanns en fin plats utmed motorvägen när man kommer från Verona.

Familjen Artioli började bygga sin fabrik. Men då dök det upp en mycket nyfiken gubbe. Om det skulle byggas nya bilar i trakten så ville han absolut ha ett finger med i spelet. 
– Det var Ferruccio Lamborghini. Han hade hört talas om vårt projekt och var mycket nyfiken. Jag tror att han innerst inne var sugen på att vara med oss. Men det var lite infekterat för honom att ha med sitt namn på ett annat bilmärke. Det var lite synd, han var en mycket trevlig man, mysig att ha med att göra, snäll och vänlig.

När de väl hade en fabrik så krävdes det också kompetens. Familjen Artioli hade tentaklerna ute hos de flesta biltillverkare. 
– Vi lyckades få med oss Paolo Stanzani som jobbat på både Ferrari och Lamborghini. Hans Tecnostile blev sedan stilbildande för Bugatti. Men det skar sig lite mellan Romano och Paolo, tyvärr. Romano var ingen motordesigner, men ville vara med och ha åsikter.

Mötet med bilvärldens alla excentriker blev en spännande tid för Janne.
– Vi hade också kontakt med Ferraris motordesigner Mauro Forghieri. Han bjöd oss på middag och berättade om den gamla goda tiden med Formula 1, då man smög ner socker i varandras bränsletunnor. Det var en speciell tid och jag fick uppleva väldigt mycket. 

Efter många turer stod äntligen en bil klar. Prototypen designades av Marcello Gandini.
– Vi fick en prototyp klar. Den hette bara Bugatti, sedan kom vår bil som skulle serietillverkas. Den fick namnet EB110, men den sålde dåligt, det blev inget riktigt genomslag och tyvärr gick företaget i konkurs.

Bugatti EB110 var på många sätt en fantastisk superbil. Vidundret avtäcktes på Ettore Bugattis 110 årsdag den 15 september 1991. Den hade en mittmonterad V12-motor med fyra turboaggregat och 560 hästkrafter. Grunddesignen av prototypen gjordes av Marcello Gandini. Den ändrades sedan en del på produktionsbilarna. Bilen var snabbast i världen med en toppfart på 351 km/h. Idag hade den sålt som smör, men i början av 1990-talet skakades världen av finanskris. Det blev bara 139 bilar innan Bugatti gick i konkurs 1995.  

Det var ett tungt slag för bröderna Artioli. Allra helst Romano som närt den här drömmen sedan barnsben. Idag ligger fabriken i Modena öde och övergiven, som ett monument över nystarten av Bugatti.
– Sedan köpte Volkswagen upp konkursboet och det gick bra för Bugatti. Men jag fortsatte att arbeta med mitt fram till skilsmässan 2006. Sedan bodde jag kvar i Bologna till 2014, då återvände jag till Sverige. Men jag åker så ofta det går hem till Italien. Det är skönt att få komma dit och träffa alla vänner. 

LÄS MER: