Svenska mekanikern har aldrig sett något värre. Polisen förklarar var gränsen går för att vara trafikfarlig.
– Man får ta det från fall till fall, säger trafikpolisen Petter Magnusson.
Livet som mekaniker kan ibland vara lite enahanda. Men ibland händer något som får världen att skutta till. Det upplevde Hugo Kenger på Kengers Bilservice i Dalarna. Han hissade upp en tio år gammal Opel och fick se något han aldrig kunnat föreställa sig.
– Jag har aldrig sett en bromsskiva som var så nedsliten, den har fått hjulbultarna att lossna, säger han.
Historien började förra veckan. Jag var på väg hem från simhallen och skulle lämna ena sonen. Sedan väntade den yngre avkomman på att bli hämtad vid bandyisen uppe på Lugnet i Falun. Plötsligt började bilen låta konstigt. Snart började det också skaka.
– Hoppsan pappa, få inte spel nu, men det blir nog fan dyrt, säger sonen pillemariskt.
Jag tittar surt på honom och ringer till Hugo Kenger. Han är ändå på väg in till Falun i sin lilla skrangliga franska paketbil för att roa sig med flickvännen. Därför tar han med sin käresta på en avstickare till mig för att kolla bilen.
– Jag tror det kan vara ett hjullager, säger han och upplyser mig om att hjulet kan lossna.
Det är flera mil hem till Hugos verkstad. Den ligger högt uppe på ett fjäll mitt ute i obygden. Därför kollade jag med de stora verkstäderna i residensstaden. Precis som förväntat var de dyra som kvicksilver och behöver flera veckor på sig.
Samtidigt lockade äventyret. Om jag skulle kunna köra den här bilen hela vägen hem till Hugo – då kan jag klara vad som helst. Först ringde jag till trafikpolisen Petter Magnusson på Region Bergslagen och frågade om det var ett brott att köra på det här viset.
– Om det är bromsverkan på tre av fyra hjul skulle jag inte rapportera dig. Dessutom har du goda intentioner att reparera bilen, säger Petter.
Man undrar hur skranglig och farlig en bil kan vara innan polisen sätter stopp. Även om man är på väg till en verkstad.
– Om du kan visa på att du ska till verkstaden ska det mycket till för att jag ska sätta stopp för resan. Men det är något som man får ta från fall till fall. Jag har sett en del risiga bilar genom åren, säger Petter.
Så jag sa farväl till min söta fru och våra barn. Bakom mig körde min gode vän Lars Andersson, övervintrad bandyfantast och lokal profil. Min förbannade Opel krängde och hade sig. Det lät oroväckande från vänster framhjul och jag såg för mitt inre töcken hur hjulet lossnade och far rakt ut i den djupa tallskogen här i Dalarna.
Ångesten bubblade som inför kvartsamtalen i skolan. Det kändes som en Golgatavandring. Aldrig förr har kilometerna rullat så långsamt under mina hjul. Men för varje minut blev jag ändå mer självsäker. Och när det var dags att svänga av den stora riksvägen började jag känna en känsla av triumf.
– Det kan fan gå, och då är jag bilarnas konung, tänkte jag.
Sedan kom stigningen uppför berget. Bilen blev som fnoskig och varenda sekund kändes som den sista. Till slut fick jag syn på Hugos röda stuga. Den ligger högst upp inbäddad bland tallarna. Där uppe på toppen ligger snön och julefriden sträcker ut sig mellan de Faluröda husen. Jag överlämnar nycklarna och följer med Lars hem till Falun igen. På kvällen ringer Hugo.
– Jag hissade upp din Opel och fick se bromsskivan, det är helt otroligt. Något liknande har jag aldrig sett tidigare. Har du inte märkt något?
Nej, jag hade inte märkt något. Och kommer inte ihåg att man varnade mig vid besiktningen heller. Kanske att den stora verkstaden inne i stan sa något vid däckskiftet förra året. Men det tog jag inte på allvar. De är ju bara ute efter att tjäna pengar.
LÄS MER:
Andreas Jemn är journalist och författare.
