Rekordtåget nådde 416 km/h 2006. Nu upphittat övergivet på landsbygden. Med rost och krossade rutor – och täckt av bråte.
Tyskland var en gång ledande på tekniken inom maglevtåg. Det handlar om supersnabba tåg som svävade över spåret med hjälp av magneter, utan friktion. Tysklands första stora satsning skulle få namnet “Transrapid-systemet”. Ett projekt där man testade supertåget på en 32 kilometer lång sträcka på landsbygden i distriktet Emsland. Tåget toppade 416 km/h och lovorden var många. Och det var inte bara teoretiskt, i vissa fall fick även passagerare åka med. Men satsningen tog ett abrupt slut efter en allvarlig olycka.
2006 slutade en testrunda i katastrof. Rekordtåget kolliderade med ett underhållsfordon och 23 personer miste livet. Satsningen lades direkt på is, och kort efter föll allt snabbt isär. Testplatsen i Emsland bommade igen helt 2011, efter att Transrapids driftlicens gått ut. Anställda i projektet tog sitt pick och pack. Anläggningen och tåget lämnades kvar, likaså ett av maglevtågen. Det tåget har nu blivit återfunnet övergivet.
Videon, från YouTubern HD1080ide, visar att maglevtåget fortfarande står inne i den övergivna anläggningen i Emsland. Idag står det tyska rekordtåget i fullt förfall. Tåget är täckt av graffiti och rost, och flera rutor är krossade. Som grädde på moset ligger bråte runt det som verkar ha stått orört i åratal. Men samtidigt som det tyska supertåget förfaller, fortsätter andra länder att utveckla tekniken.
Just nu ligger Japan och Kina i framkant, och pressar hastigheterna ett steg längre. I länderna används tekniken av vardagspendlare varje dag. I Kina drivs kommersiella maglevtågslinjer som en del av landets transportnätverk. Och Japans “L0 Series” har redan nått ca 603 km/h under tester. Idén är alltså fullt fungerande. Bara inte i Tyskland.
Tysklands Transrapid-maglevtåg behövde helt ny infrastruktur och passade aldrig riktigt in i de vanliga järnvägssystemen. Tågen var både dyra och extremt svåra att bygga ut. Det ledde till att flera planerade maglev‑projekt, som en linje mellan München och flygplatsen, lades ner. Kostnaderna blev helt enkelt mycket högre än beräknat och politiskt stöd saknades. Och trots ett tappert försök, hittade maglevtågen aldrig riktigt sin plats i Tyskland.
Anton Nordgren är en motorintresserad journalist med examen från Umeå Universitet. Han har tidigare arbetat som skribent inom mat och dryck samt som sportjournalist.
